I bland

känns livet förfärligt orättvist.

Som i dag när jag märkte att Maja inte var i form.

Ja, visst att hon är morgon trött är ingen nyhet men, när den något överviktiga damen ( hon åt bara halva portionen i går kväll) inte ville ha frukost och jag fick lyfta ut henne kl 14 för att hon skulle komma ihåg att gå ut. Då blev jag faktiskt riktigt orolig. Maja, !!! jag tog tempen lite senare på eftermiddagen eftersom det inte var någon fart på den annars så livfulla men något snorkiga damen.

Termometern visade på 39,2.

Det fick mig att ringa till Djursjukhuset i Jönköping, trots att det är söndag.

Inte helt oväntat så tyckte de att jag skulle komma in( de var trots allt hyggliga nog att upplysa om att taxan är högre på helgen ( som om jag inte visste det??))

Väl på plats med Maja ( som aldrig varit sjuk om man nu bortser i från att hon hade gaser i magen när hon var 2 dagar, och kan hända har hon haft diarré någon gång, fast inget allvarligt som jag minns)

så blev hon åter "tempad", sedan röntgad och där efter togs det blodprov.

Jag befarade att det var livmoder inflammation eftersom buken var väldigt spänd.

Veterinären var inte säker men trodde nog att jag var inne på rätt linje.

Resultatet blev att Maja skulle vara kvar för observation och fler prover.

Jag som trodde att ett recept på någon dunder antibiotika skulle lösa problemet.

Det kändes väldigt snopet att åka hem utan hund.

Efter ett tag ringer veterinären och säger att blodproverna visar en kraftig inflammation , så hon ber om tillstånd att öppna buken på Maja.

Eftersom jag önskar det bästa för familjens lilla "Snorkfröken" så , självklart öppna buken ,men ...om det går , snälla rädda livmodern.

Nja , det är väl troligt att det är den som felar och blir borttagen, säger veterinär Eliasson.

Ja, Vad svarar man på det??

Självklart vill jag ha en frisk hund tillbaka, med eller utan livmoder.

Operationen kan ta några timmar , men vi ringer.

Jo....det gjorde hon.

Det var inget fel på livmodern........

men magen var fylld av en stor tumör.

Nu finns det ingen Maja mer, och jag är så otroligt ledsen.

Ledsen , inte bara för att jag har förlorat Maja, utan även för att jag inte tog farväl.

En hund som aldrig varit dålig förväntar man sig inte att förlora på detta vis.

Tänk om jag gillat att samla frimärken istället, så mycket enklare känslomässigt.

Jag får väl vara tacksam för de nästan 5 år ( på onsdag) som Maja har levt med oss och berikat vår tillvaro med sitt sköna väsen.