En gång i tiden

( i 25 -35 år åldern)hade jag rätt "justa spiror". Nu för tiden använder Charlie

dem gärna som klätter träd. Att det gör ohyggligt ont behöver jag väl knappast förtälja. En kväll i förra veckan när jag talade i telefon med en mycket god vän i ett av våra närmaste nabo land så...............

Kände jag de välbekanta "stinget" av katt klor i benet.

Eftersom jag försökte föra ett telefonsamtal så höll jag masken

( rimligt bra).

När jag efter en stund kände att det blev mycket mer än fuktigt i min ena sko, så tittade jag ner och upptäckte till min förvåning att skon var överfull av blod( snacka om att vara kipp skodd). Den "rara " lilla katten hade lyckats sätta klorna i det enda åderbråck jag har vilket resulterade i en blodförlust jag inte skådat på länge.

Jag kan ju villigt erkänna att om min samtalspartner i andra ändan av telefon luren tyckte att jag verkade okoncentrerad så hade hon väldigt rätt.

Mycket papper gick åt i mina försök att stoppa blodflödet men till slut var jag tvungen att avsluta samtalet för att väcka Henric och få lite hjälp.

I morgon blir Belles småsyskon 2 veckor.

Ja,jag måste ta kort, men det är inte så enkelt när man är ensam hemma.