För ett år sedan

ganska precis, så satt jag och grät högljutt med min fortfarande varma men oåterkalligt döda lilla "Skrutt" i famnen. Ja, livet har ju faktiskt gått vidare,men nog är hon fortfarande oändligt saknad. För den som undrar , så står det i bloggen 070103 vad som hände, själv orkar jag definitivt inte återberätta det igen. Det händer att jag tycker att jag ser och hör henne, anar henne i ögonvrån. Nå, livet känns ju inte alltid rättvist,men trots allt så har jag ju 2 av hennes barn här hemma och för tillfället även några barnbarn.

Så den lilla Skrutten lever vidare, inte bara i mitt hjärta. Nog kan man undra varför??

Å,nu faller tårarna igen....

Det är alltså hög tid att gå och pussa på valparna,för att få in lite glädje i hjärtat.